Författare:

Mary är isolerad i en liten by där systerskapet har största makten och med endast ett stängsel att hålla de oheliga från att ta över. Civilisationen före zombie apokalypsen är som bortglömd, trots att det egentligen inte var så länge sedan saker blev som de blev. Alla i byn har fått växa upp med att allt och alla är borta, det är bara de kvar, men Mary drömmer om havet och om ett liv bortom de vassa tändernas skog. Hon vet inte att snart, kommer hon kastas ut i den vare sig hon vill det eller inte.

Jag är för tillfället helt insnöad på zombies och läser/kollar på tv serier, böcker, filmer i det ämnet när jag får möjligheten. Zombies är grejen. Men att det finns så mycket av dem nuförtiden gör det svårt att imponera, och att komma med en originell idé.
Jag tycker att Carrie Ryan fångade känslan av att vara instängd och den eviga hopplösheten av att vara ensam kvar väldigt bra . Och jag finner idén med grindarna och stigarna intressant, något man lätt skulle kunna arbeta vidare på.

Tydligen ska det här även vara första delen i en trilogi, vilket verkar rätt logiskt för jag kände verkligen det som att storyn inte var slut vid de sista sidorna. Det fanns så mycket osagt.

Dock tyckte jag inte alls om hela mellanstoryn i boken. Den var jättespännande när det var action och verkligen handlade om zombies, men så fort allting vändes till Mary och gänget kände jag mig bara rastlös. Jag kunde verkligen få krupp på det eviga tjatet om hur mycket Mary älskade Travis, men inte kunde lämna Harry… ni förstår. Det var verkligen den typiska kärlekshistorien- och den passade inte alls in. Jag ville bara skrika åt boken exakt vad jag tyckte så arg jag var på den. Lever man i en zombie apokalyps – ENJOY THE LITTLE THINGS, som de säger i Zombieland.
Jag tycker inte heller att de oheliga är ett särskilt passande namn på zombies, men det är detaljer.

Detta betyder inte att jag hatar boken, verkligen inte. Den behöll ju spänningen för det mesta, och jag skulle definitivt rekommendera den till andra. Och omslaget är ju ursnyggt, tycker ni inte? Alldeles grönt och fint. Det lockar!
De vassa tändernas skog hade sina upp och ner gångar kan man ju definitivt säga. Men jag gillade den ändå och jag tänker definitivt läsa fortsättningen när jag får tag på den (vi kan ju hoppas på lite mer zombieslakt också). Ska bli kul att se hur de utvecklar storyn. Så läs på mina vänner!

(EXTRAFRÅGA; Om ni har läst den- vad tyckte ni? Det kanske bara är jag som stör mig på helt fel grejer :3)

I hyllning till den nyaste boken Arvtagaren i serien om Eragon har jag läst om de tre första böckerna innan jag ska börja på den allra nyaste. För det första måste jag säga att jag är imponerad av att Christopher Paolini bara var femton när han skrev första boken. Jag är fjorton nu, och alla i min klass är ju ett år äldre än jag, och jag kan lugnt säga att ingen av dem skulle ha tålamodet att skriva en hel bok (som dessutom blir framgångsrik). Det är så lätt att bara ge upp när man fastnar, eller glömma bort det när man har mycket annat som händer i ens liv, så ett mycket sent grattis till dig Paolini!

Böckerna handlar om Eragon, en frågvis tonåring som lever i byn Carvahall. En dag när han är uppe i Ryggraden, en fruktad plats bland många av byborna hittar han en blå sten. Samma blåa sten visar sig vara ett ägg för en av de tre sista drakäggen som finns. Saphira kläcks för Eragon, och samtidigt som de har en fantastisk sammanlänkning till varandra, leder hon honom ut i en värld han aldrig trodde han skulle leva i. När hans morbror blir mördad av Ra’zacerna ger han och Carvahalls sagoberättare (som visar sig vara mer än så) ut på flykt, och en törst efter hämnd på dessa vidriga varelser.
Det är en serie om Eragons utveckling och upplevelser efter det att Saphira kläcktes för honom.

Detta är inte första gången jag läser böckerna, vilket gör det mycket intressantare, eftersom jag lägger märke till detaljer jag inte såg innan. Första gången jag läste dem tyckte jag de var bra, men såg inte direkt djupare in i historien och karaktärerna. Som många böcker har så är det den där dolda meningen med en bok som antingen kan vara extremt tråkig eller riktigt intressant. I detta fallet måste jag säga att det är intressant, och att jag tycker om serien väldigt mycket.

Jag känner mycket för de olika karaktärerna, men exakt vad kan jag nog inte gå in på utan att avslöja för mycket av serien.

Eragon är fantasy i hög grad. Den har alla de typiska dragen en fantasybok brukar ha ex. kartan som kommer upp när man slår upp första sidan, alver, dvärgar och andra fantasiväsen och framför allt; kampen mellan gott och ont. Jag tycker mycket om dem, även fast de inte direkt är mina favoritböcker. De ger en väldigt mysig känsla att läsa dem och är ett fint projekt om du gillar fantasy och har mycket tid över!

Författare:

Eva Nio har aldrig förr mött andra människor. Hon har växt upp i en underjordisk fristad uppfostrad av roboten / beskyddaren Modr. De förbereder Eva för livet på ytan i lugn och ro. Trots den lugna och trygga tillvaron verkar det finnas någon som är ute efter just henne. Under en oväntad attack från en okänd varelse och hon tvingas upp på ytan tidigare än väntat, och ingenting är som hon väntat sig.
Eva äger i princip bara ett foto av ett människobarn, en man och en robot. På fotot står två stycken små ord; Wond och La. Vad kan dessa betyda?

Tony DiTerlizzi har skapat en fantastisk värld i blandning av fantasy och science fiction. Den har en spännande story att följa och man fastnar väldigt lätt i historien. Jag tyckte boken var väldigt gullig, och omslaget ser ju dessutom rätt gulligt/vackert ut. Han har gjort ett bra och intressant jobb i sitt skrivande, där han förklarar mycket, men på ett väldigt intressant sätt. Det är väldigt lätt att fastna i detaljerade beskrivningar om sina skapelser eftersom man själv vet precis hur de ser ut och tänker. Det handlar om att välja ut det som är intressant för läsaren, och det tyckte jag han hade gjort bra.

Jag fick även lite flashbacks från när jag läste Hugo Cabaret. Det är två helt olika historier och stil på sitt sätt att skriva, men båda författarna har använt sig av fantastiska bilder i historien. Sådana bilder som oftast inte förkommer i ungdomsböcker. De är vältecknade, välplacerade och gör boken till en större upplevelse. Nu kommer jag faktiskt inte ihåg hur det är i Hugo Cabaret, men i Jakten på WondLa är det i alla fall författaren som ritat bilderna, så man får ju verkligen en överblick av hur han tänkt sig världen.
Jag gillar verkligen det här med att kombinera bilder med text.  Och jag skulle ge det en gissning på att det är en av anledningarna till att jag tycker så mycket om denna boken.

Den är mycket väl rekommenderad av mig!

Innan jag dör (av Jenny Downham)

Tessa är väldigt rakt på sak, och hon har en klar väg framför sig. Hon vet vad hon vill och hon är väldigt bestämd över att klara det. Och trots att historien är förutsägbar, så spelar det inte någon större roll, för hennes starka karaktär klassar ut det. Med Tessa får man även höra om Zoey, hennes kaxiga bästa vän och om killen i grannhuset, som hon inleder ett förhållande med.
Innan jag dör är som en stor deprimerande romans.  Man vet hur det slutar redan från sida 1, men historien där emellan visar kärlek, sorg, glädje, saknad och rädsla.

Jag hade inte höga förväntningar på den här boken alls innan jag läste den. Kändes som en av de där lite halvbra böckerna man läser en gång och sen lämnar. Men så var det faktiskt inte. Jag tror att det mest av allt var förhållandet mellan Tessa (huvudperson, har cancer, kommer att dö och sånt där icke trevligt) och hennes lillebror som fick mig att reagera. Jag har själv en lillebror, och bara tanken på att behöva skiljas från honom är olidlig (vilken tur att jag får ha kvar honom!<3). Jag fann helt enkelt mig själv ledsen och tårögd vid scenerna mellan Tessa och hennes lillebror. De var så känslofyllda.

Resten av boken var bra det med, men jag fann det inte alls lika känslosamt för just mig.  Jag tycker definitivt att man förstår henne, och vad hon vill med den tid hon har kvar, även fast jag vid vissa tillfällen kände för att strypa henne. Bara för att man har cancer betyder inte det att man får bete sig hur man vill, enligt mig!

Jag tycker den är läsvärd. Den är väldigt lätt att fälla tårar för.

Jag minns hur mamma läste boken när vi var i London och när hon om kvällarna fnissade till då och då. Jag frågade henne vad boken handlade om och kunde inte riktigt förstå att det kunde vara skrattframkallande att såga av sig sitt finger. Jag menar, när min pappa sågade av toppen på sitt finger var det inte så roligt. Eller jo, nu är de det, faktiskt.

I vilket fall som helst så fortsätter storyn starkt och smidigt genom hela boken. Ärligt talat brukar jag inte vara så mycket för böcker skrivna i jag-form eftersom många författare inte riktigt får kläm på det där. Men Jenny Jägerfeld tyckte jag definitivt gjorde ett bra jobb med det. Det här är långt ifrån min favoritbok och det fanns vissa bitar jag tvekade lite vid, men det var definitivt kul läsning.
Dock kommer det nog dröja lite innan jag läser om den igen, en massa annat står på tur.

Gillar man sextonåringar som skär av sig tumspetsen, försvunna mammor och tjejer som möter killar i rosa byxor- då kan jag  starkt rekommendera den här boken. Annars får ni nog hitta något annat att läsa. Tack för mig
/Selma 

www.goodreads.com/selinion

Berättar med och gör en större tolkning av sidan när jag lärt känna den lite
/Selma 

 
Boken riktar ju sig uppenbarligen till ungdomar, finns säkert en massa vuxna som kan avnjuta del ett i ‘the black magician triology’ (för Magicians Guild är ju första delen i en serie), men den riktar sig främst för ungdomar.

Karaktärerna var fint utvecklade, och jag har väldigt starka åsikter om dem kan jag lugnt säga. Och för att inte nämna att jag älskade namnen hon använde till exempel Rothen, Sonea eller Cery.  Ja, jag ser fram emot att få läsa fortsättningen, och kunna jämföra den andra med den första.

Vi ses snart igen!
/Selma 

Den falske profeten Tennyson är flykt för att slippa straffas för de brott han begått, men Halt, Will och Horace är honom hack i häl. De måste stoppa honom innan han tar sig över gränsen till Araluen.
Men Tennyson har också motstånd. Han skickar ut två av särlingsektens lönnmördare för att göra sig av med Halt, Will och Horace en gång för alla. Blir detta deras sista strid?

Jag älskar Spejarens Lärling. Har följt serien ett långt tag nu och jag tröttnar aldrig. Jag älskar hur den är skriven och hur han förmedlar de olika känslorna. Jag älskar känslan av trygghet/hemma jag får när jag läser böckerna. John Flanagan är en författare som definitivt förtjänar mer uppmärksamhet. Jag har gråtit, jag har skrattat, jag har suttit spänd och känt på alla möjliga olika vis när jag läst dem.
I bok nio – Sårad i Ödemarken – satt jag spänd som en pinne genom hela boken och det gick verkligen inte att släppa den ifrån sig.
En annan sak jag verkligen uppskattar med John Flanagans ”Spejarens Lärling” är målgruppen. Jag tror att många unga, såväl som vuxna, kan avnjuta dessa böcker till fullo. Jag skulle absolut inte tveka en sekund för att läsa dessa böcker. UTMÄRKT FANTASY.

När det kommer till bokens omslag måste jag bara ge tummen upp. Älskar det.

Betyg: 5 av 5

Ps. Jag mejlade faktiskt John Flanagan för några år sedan, och fick ett svar från honom i egen hög person! Det är något jag aldrig kommer glömma <3

Serien handlar om Zoey, en vanlig tjej med en pojkvän, vänner och som lever ett normalt liv- iallafall tills hon  blir märkt. När man blir märkt måste man omedelbart ge sig av Nattens Hus, annars dör man. I Nattens Hus utbildas nya vampyrer. De flesta klarar sig igenom tiden, men andra stöter bort vampyrförändringen och dör. Det visar sig snart att Zoey är en väldigt speciell vamyr. Hennes märke är ifyllt, vilket bara färdiga vamyrers är. Dessutom står hon i kontakt med de fem elementen (jord, vatten, luft, eld och anden). Tillsammans med sina nya vänner på Nattens Hus får Zoey utkämpa strider, deala med kärlek och så vidare.

Böckerna är lätta och väldigt snabblästa. De är inte mina favoritböcker, men de är rätt kul att läsa bara sådär.  De är kul skrivna och trots att serien handlar om vamyrer, så kan man känna igen de olika känslorna som böckerna förmedlar.
Det sista jag vill tillägga är mitt förakt mot Zoey. Hon är förmycket för mig. Jag hatar hur hon agerar, vad hon gör, vad hon känner och jag tycker att hon är rätt vidrig. Samtidigt så finns det en sida av henne som jag faktiskt gillar lite, men föraktet tar över. Dock har jag bara läst till bok fyra hittills, så vi får se senare vad min slutgiltiga åsikt blir om henne.

Betyg: 3 av 5