Innan jag dör (av Jenny Downham) handlar om Tessa som är sedan flera år tillbaka diagnotiserad med leukemi, och vet att hon kommer dö. Men tiden börjar nu rinna ut för Tessa. För varje dag som går blir hon sjukare, och tar ett steg närmare döden. Innan dagen hon slutar andas finns det mycket hon vill prova; sex, droger, köra en bil, bryta mot lagen, bara säga ja för en hel dag (mm). Tessa bor hemma med sin pappa, som tagit ledigt från jobbet för att vara med henne. Hon går från att vara glad och fast besluten att uppleva allt till att ligga under täcket och hata världen.
Tessa är väldigt rakt på sak, och hon har en klar väg framför sig. Hon vet vad hon vill och hon är väldigt bestämd över att klara det. Och trots att historien är förutsägbar, så spelar det inte någon större roll, för hennes starka karaktär klassar ut det. Med Tessa får man även höra om Zoey, hennes kaxiga bästa vän och om killen i grannhuset, som hon inleder ett förhållande med.
Innan jag dör är som en stor deprimerande romans. Man vet hur det slutar redan från sida 1, men historien där emellan visar kärlek, sorg, glädje, saknad och rädsla.
Jag hade inte höga förväntningar på den här boken alls innan jag läste den. Kändes som en av de där lite halvbra böckerna man läser en gång och sen lämnar. Men så var det faktiskt inte. Jag tror att det mest av allt var förhållandet mellan Tessa (huvudperson, har cancer, kommer att dö och sånt där icke trevligt) och hennes lillebror som fick mig att reagera. Jag har själv en lillebror, och bara tanken på att behöva skiljas från honom är olidlig (vilken tur att jag får ha kvar honom!<3). Jag fann helt enkelt mig själv ledsen och tårögd vid scenerna mellan Tessa och hennes lillebror. De var så känslofyllda.
Resten av boken var bra det med, men jag fann det inte alls lika känslosamt för just mig. Jag tycker definitivt att man förstår henne, och vad hon vill med den tid hon har kvar, även fast jag vid vissa tillfällen kände för att strypa henne. Bara för att man har cancer betyder inte det att man får bete sig hur man vill, enligt mig!
Jag tycker den är läsvärd. Den är väldigt lätt att fälla tårar för.
Vi gjorde det på två och en halv dag, thats pretty awesome!
