Författare: Carrie Ryan
Mary är isolerad i en liten by där systerskapet har största makten och med endast ett stängsel att hålla de oheliga från att ta över. Civilisationen före zombie apokalypsen är som bortglömd, trots att det egentligen inte var så länge sedan saker blev som de blev. Alla i byn har fått växa upp med att allt och alla är borta, det är bara de kvar, men Mary drömmer om havet och om ett liv bortom de vassa tändernas skog. Hon vet inte att snart, kommer hon kastas ut i den vare sig hon vill det eller inte.
Jag är för tillfället helt insnöad på zombies och läser/kollar på tv serier, böcker, filmer i det ämnet när jag får möjligheten. Zombies är grejen. Men att det finns så mycket av dem nuförtiden gör det svårt att imponera, och att komma med en originell idé.
Jag tycker att Carrie Ryan fångade känslan av att vara instängd och den eviga hopplösheten av att vara ensam kvar väldigt bra . Och jag finner idén med grindarna och stigarna intressant, något man lätt skulle kunna arbeta vidare på.
Tydligen ska det här även vara första delen i en trilogi, vilket verkar rätt logiskt för jag kände verkligen det som att storyn inte var slut vid de sista sidorna. Det fanns så mycket osagt.
Dock tyckte jag inte alls om hela mellanstoryn i boken. Den var jättespännande när det var action och verkligen handlade om zombies, men så fort allting vändes till Mary och gänget kände jag mig bara rastlös. Jag kunde verkligen få krupp på det eviga tjatet om hur mycket Mary älskade Travis, men inte kunde lämna Harry… ni förstår. Det var verkligen den typiska kärlekshistorien- och den passade inte alls in. Jag ville bara skrika åt boken exakt vad jag tyckte så arg jag var på den. Lever man i en zombie apokalyps – ENJOY THE LITTLE THINGS, som de säger i Zombieland.
Jag tycker inte heller att de oheliga är ett särskilt passande namn på zombies, men det är detaljer.
Detta betyder inte att jag hatar boken, verkligen inte. Den behöll ju spänningen för det mesta, och jag skulle definitivt rekommendera den till andra. Och omslaget är ju ursnyggt, tycker ni inte? Alldeles grönt och fint. Det lockar!
De vassa tändernas skog hade sina upp och ner gångar kan man ju definitivt säga. Men jag gillade den ändå och jag tänker definitivt läsa fortsättningen när jag får tag på den (vi kan ju hoppas på lite mer zombieslakt också). Ska bli kul att se hur de utvecklar storyn. Så läs på mina vänner!
(EXTRAFRÅGA; Om ni har läst den- vad tyckte ni? Det kanske bara är jag som stör mig på helt fel grejer :3)
